Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässans. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bena? Han var icke säker om att träffa. Han kom
ihåg Cellini fortfarande, hur han stötte dolken i Pompeos
nacke, hur han hackade sönder den oförskämde
värdshusvärdens sängar. Det lät sig icke göra här — denna
bordsknif! — och förresten så ond var han icke ändå,
och tiderna tilläto icke sådant mer. Men smälta denna
skymf, det hade han icke lust till, annat var han
skyldig sig själf. Han tömde återstoden af vinet och reste
sig långsamt upp, därefter gick han, sökande ord under
vägen, mot herrarnas bord.
Det var studenter, uppenbart. Alla hade de, som
det föreföll honom, ärr i ansiktet, breda röda ansikten;
han med benan såg afskyvärdast ut med sina löjligt
små mustascher. De hade armbågarna på bordet och
tisslade samman, möjligen om uppasserskan, möjligen
om honom, voro så upptagna, att ölet stod orördt
bredvid dem, och de ingenting märkte af hans afsikt.
För att väcka upp dem till medvetande af sin
närvaro tog licentiaten den närmaste sejdeln i afsigt
att ge en lagom knackning i bordet med den, men
hans förbittring och hans fantasi voro för starka, han
förde den ofrivilligt som ett mordvapen och slog i
med en skräll, som krossade leran och stänkte ölet
ikring. Han hade icke väntat sig detta, men äfven
det föreföll honom i hans förbittring som en småsak,
den han med en köld, som sedan öfverraskade honom,
genast fattade betydelsen af.
»Min herre», sade licentiaten till honom med
benan, »har tillåtit sig att uttala en anmärkning om
mig; det föreföll mig åtminstone, att det var min
herre». Han ansträngde sig att finna det korrektaste
uttal och förvånades själf öfver att höra sin stämma
så lugn, medan han kände hvar tand liksom darra i
munnen. Den tilltalade stirrade häpen på sejdeln och
drog åt sig armen för att icke bli våt. Han antydde
endast med en nick, att det förhöll sig så. *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
