- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1898. Tjugufemte årgången /
112

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gästen. Berättelse af Jane Gernandt-Claine

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hade han ej hjälpt till att kläda väggarna i svart, när
de trodde, att guvernörens gemål var död?

Om han hjälpt till? Oh, mamma lilla! Han
hade inte fått en blund i ögonen den natten. Hela
huset hade varit upp och nedvändt och guvernören
hade gråtit som ett barn och kysst den dödas händer
och ansikte. De kunde icke slita honom från hennes
kalla kropp, och när de skulle lägga henne i kistan,
tog han henne i famn och störtade på knä och ropade:
»Hon lefver! Hon lefver!»

Mademoiselle Heredia lyddes stilla, snabba
ljusningar gledo öfver hennes anletsdrag. Detta var den
man hon ville äkta, ett sådant ögonblick hade skakat
hans lif. Hon hade aldrig sagt: »Jag älskar honom»,
eller »Han älskar mig». Det var något utom, bortom,
öfver henne själf — hon älskade hans kärlek till sin
första hustru, det okändt väldiga, som öfvervunnit
döden, och ville se hans inre klädt i sorg. Tankar
af den oerfarnaste, blindaste stolthet drogo genom
hennes sinne. Hon visste, hur mycket eller hur litet
han fordrade af henne och gaf sig själf det löftet att
icke skänka en hårsmån mer. De hade aldrig växlat
ett ord i enrum, aldrig utbytt ett ögonkast af längtan.
Det föreföll henne som om det måste vara så och
icke annorlunda, och hon var hemlighetsfullt lycklig

— hon lefde i drömmen om det hänryckningens och
smärtans elddop, som en gång bränt hans själ.

»Er arm, madame».

Det var hennes brudgum, som vände sig till
henne, som smålog, och hon skymtade hans drag i
det plötsliga ljuset från lyktorna, då vagnen stannade
framför residenshuset. Regnet föll i strömmar, men
hon gick torrskodd öfver purpurmattor, hvilka dämpade
fraset af hennes bruddräkt, och hälsade till höger och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:07:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1898/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free