- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1899. Tjugusjette årgången /
25

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår Herre och Sankte Per. En folksägen, berättad af Selma Lagerlöf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nu kunde han riktigt skratta åt hur mycken
be-dröfvelse han och Vår Herre hade fått uthärda och
hur de hade måst nöja sig med litet.

En gång då det hade varit så uselt för dem, att
han tyckt, att han knappt kunde stå ut längre, hade
Vår Herre tagit honom med sig och börjat vandra
upp på ett högt berg, utan att säga honom hvad de
hade där uppe att göra.

De hade vandrat förbi städerna, som lågo vid
foten af berget, och slotten, som lågo högre upp. De
hade kommit längre än till bondgårdarna och
säter-stugorna, och de hade lämnat bakom sig den siste
vedhuggarens stengrotta.

De hade ändtligen kommit dit, där berget stod
naket utan växter och träd och där en eremit rest sig
en hydda för att kunna bispringa nödställda resande.

Sedan hade de gått öfver snöfälten, där
murmel-djuren sofva, och nått upp till vilda, sammanhopade
ismassor, som stodo på kant och på stup och där
knappast en stenget kunde komma fram.

Där uppe hade Vår Herre funnit en liten,
röd-bröstad fågel, som legat ihjälfrusen på isen, och han
hade tagit upp den lilla domherren och stoppat den
på sig. Och Sankte Per mindes, att han undrat om
den fågeln skulle bli deras middag.

De hade vandrat en lång stund på de hala
isstyckena, och det hade tyckts Sankte Per, att han
aldrig hade varit närmare dödsriket, ty en dödskall
vind och en dödsmörk dimma omsvepte dem, och så
vidt han kunde förnimma, fanns där ej mer något
lefvande. Och dock voro de ej komna högre än till
midten af berget.

Då hade han bedt Vår Herre, att han skulle
få vända om.

»Ännu ej», sade Vår Herre, »ty jag vill visa dig
något, som skall ge dig mod att bära alla sorger,»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:07:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1899/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free