- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1899. Tjugusjette årgången /
108

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne hus. Berättelse af Hilma Angered-Strandberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dag hafva varit åtskilda, hade de småningom börjat
liksom öfvergå uti hvarandra, så att icke blott drag,
rörelser och gester utan äfven tankar voro nästan
enahanda.

Deras långa ryggar i grårutigt bomullstyg böjde
sig nu i precis samma vinkel öfver ärtpungarna.

»Så otäckt med värmen, Leontine.»

»Ja, hettan är faslig.»

»Den som bodde i sta’n, alltid känns det svalare.»

»Det tror jag det — den som bodde i stad.»

Nu vände Antoinette sin kråka och såg ur dess
djup genomträngande in i Leontines gömda ansikte.

»Såg Leontine minen i morse — vid kaffet?»

Leontine blickade uppåt som för att taga himmelen
till vittne på, att nog hade hon sett. Och hon nickade,
så att kråkskörten lustigt vippade.

När flickorna talade i dessa förtäckta ordalag,
gällde det blott en — majorskan, deras styfmor sedan
mer än femton år tillbaka. Men de händelselösa åren
hade varit som en dag, och flickornas känslor voro
oberörda af tiden. Styfdöttrarna hade alls icke något
att beklaga sig öfver. Majorskan var ju den
beskedligaste och ofarligaste lilla människa i världen. Det
medgåfvo de också, mildt reserveradt, men sågo
därvid på hvarandra med en blick af inbördes förståelse
och suckade.

Om kvällen på den gemensamma kammaren, när
de löst valkarna ur håret och med lösflätornas tränsar
i munnen hviskade och tasslade om dagens små
upp-lefvelser — då kunde de plötsligt sjunka ned på en
stol. Där blefvo de sittande och stirrade in i en stor,
stor gåta: hur underligt detta underliga lif var, icke
mycket att stå efter, ... o, nej . . . Men efter hand
höjde sig detta lif, samlade sig i något, som gaf det
hållning, förlänade det betydelse, innehåll, mening —
deras tillvaros stora tragik!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:07:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1899/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free