- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1899. Tjugusjette årgången /
139

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två fjordhistorier af Fredrik Nycander - Måsar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tre andra öfver honom, och där blef ett huggande
och skrikande, som slutade med att sillen sönderslets
mellan alla fyra, som därefter drogo ut på spaning
efter ett nytt stim . . .

Måsgamlingen vände och flög utåt fjorden. Innan
han lade sig i sitt rede, ville han med sina skumma
ögon se hafvet. I långa, darrande slag närmade han
sig fjordmynningen. Allt långsammare gick det, ty
här började blåsa motvind. Under sig skönjde han
skum på dyningarna, han hörde bränningarnas brus
därutifrån, där han inte märkte några berg längre,
där vattnet blef så stort och fritt . . .

Hans bröst vidgade sig, när han kände hafvets
lukt, han tyckte sig återvinna den spänstighet, som
förr kommit honom att känna sig som dessa vattens
behärskare. Men strax blef han åter matt. Han
orkade inte flyga här längre, han måste hem igen.

Han stannade ett ögonblick och såg utåt de
ändlösa vidderna — för sista gången. Det kom som en
suck ur hans bröst, och ögonen blefvo skummare
än nyss.

Därpå vände han tungt och seglade hemåt.
Blåsten hjälpte honom, tills han kom in i fjorden, där
det åter blef lugnt, och han sänkte sig ner i redet.

Han låg i den lilla skrefvan på den fuktigt
doftande tången. Han var dödstrött, hans fjäderskrud
skälfde. Han sträckte på halsen och låg med
huf-vudet så, att han kunde se fjorden. Hans ögon voro
fulla af längtan och vemod. Allt dimmigare blefvo
de, och det föreföll honom som om solen gick ned.
Men hon sken i sin fulla middagsprakt. Hjärtat
klappade så svagt innanför bröstdunet, och där kom ett
kvidande ur hans näbb:

— Ka —

Han låg så en lång stund, skakande såsom midt
i vintern, fast solen stekte honom på ryggen. Hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:07:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1899/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free