Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyssnandet. Några betraktelser af Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talets salonger att ej endast recevoir mais accueillir.
De ville lika litet blottställa sin salongs rykte genom
tungrodda samtal eller taktlösa repliker, som de ville
blottställa sig genom en dålig och illa serverad middag,
och det föll dem lika litet in att afbryta en berömd
samtalare, som att slå sönder sitt äkta porslin.
Därför utvecklade de sin underbara takt i att afböja ett
ledsamt eller ömtåligt ämne; att låta de samtalande
endast beröra stridsfrågor men icke fastna i dem; att
egga genom ett utrop, ett infall, en fråga, hvilka ledde
hela kretsen in i ett innehållsrikt samtal, icke som nu
bort från detta. Dessa kvinnor länkade kanske
samtalen alltför omsorgsfullt, så att den omedelbara och
utpräglade originaliteten stundom blef undertryckt,
liksom sällskapslifvet öfver hufvud kunde drifva
själf-behärskningen till en sådan ytterlighet att hela utbytet
blef intetsägande. Men detta var egentligen fallet endast
i de kretsar, där banaliteten det oaktadt, ehuru under
mindre behagliga former, skulle varit rådande. Den
verkliga personligheten tvingades tvärt om af banden att
finna mer utsökta medel för att uttrycka sig. Och det
blef sålunda i själfva verket icke ett mindre utan ett
större utrymme, man vann för sitt väsentligaste väsen,
när man »frigjord af ett älskadt tvång» beredde
andra — liksom man af andra erhöll — den utsökta
njutningen af fint afvägda omdömen, sakrika
utredningar och elegant fäktade meningsstrider.
Oändligt mycket mer än nutidsmänniskan njuter af att låta
sig själf — och sin mun — gå, njöt man den tiden
af sin egen förfining, sitt fullkomliga välde öfver alla
sina uttrycksmedel, liksom af samma förfining och
herravälde hos andra.
Om det sällskapliga utbytet redan blifvit fattigt
och fult, genom oförmågan att lyssna hos de vuxna
— dessa, hvilka dock ännu från sin barndom behållit
något minne af att det då ansågs ohöfligt att falla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
