Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En kräfthistoria. Af Karl Erik Forsslund. Med teckningar af A. Forsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Våga dig inte fram», sade han vred, »hon är
snart här igen.»
Unghanen sprattlade och röck och slet, och så
gick sprötet af och han var fri.
»Var så god och låt oss vara i fred», fräste han
argt. »Hvad har ni med oss att göra?»
»Det skall jag säga er», svarade storkräftan stilla.
»Ni äro blinda och rusa rakt i gapet på en fiende,
som slukar er en efter en. Ni vill inte se honom
och inte tro på honom. Men jag som ser — skulle
jag sitta tyst och låta er alla tagas bort midt i er
blomstrande ungdom? Därtill älskar jag er för
mycket, mina barn. Det skulle vara min största sorg,
om kräftfolket här i viken dog ut. Men det sker
inte så länge jag har lif och ögon i behåll.»
Han teg, och de andra kommo sig ej heller för
med att säga något på en stund. Men till sist upphof
den lilla ljusgröna sin röst:
»Det där är bara prat», sade hon. »Hur skulle
vi kunna dö ut, hela viken är ju full af kräftor!»
»Det är sant», instämde en annan. »Det betyder
ingenting, om en eller annan stryker med. Tvärtom,
en liten åderlåtning ibland skadar inte.»
»Alldeles riktigt», tyckte en tredje. »Desto bättre
räcker maten till åt oss, som äro kvar.»
Och en fjärde:
»Det gör den. Hon kan gärna plocka några
stycken till, desto lättare få vi att lefva.»
Det såg ut som om kråkan hört de orden; hon
kom dykande och plockade just honom, som sagt
dem, och åter försvunno de andra pilsnabbt bland
stenarna.
»Desto lättare få vi att lefva, ja», upprepade
storkräftan tankfullt, där hon satt ensam i sitt hål och
höll utkik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
