Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En annans ur. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
suveränt få behärska diktens himlar och helveten,
Erik så oemotsagd få förvilla oss in och leda oss
ut igen ur spekulationens irrgångar, Holger så
sultanmässigt regera kvinnokönet och jag med så säker
applåd berätta mina anekdoter?
Därför besöka vi samma krogar och källare och
dränka under intelligenta samspråk och i ömsesidigt
växande högaktning de mörka snökvällarna i den
skimrande whiskyn. Långsamt smälter och förintas det
klara isberget i dryckens fräsande malström, medan
de sömnigt skälfvande gasblossen öfver våra hufvuden
spegla sig i de stora glasens slipade ytor, liksom
irrbloss, hvilka vår tanke springer för att fånga mellan
de svarta stammarna i en mörk valpurgisskog, och
kafésorlet gungar våra bedröfvelser till ro mjukt som
våra mödrars armar, när vi voro små och gräto öfver
orättvisor och underbetyg.
Hell dig aftonens förlossande whiskykalk och de
trognas tröstande sorl genom krogens rökelseskyar!
Men när vi länge skrattande och gestikulerande
stått i en grupp på de isade hvita gatorna, och våra
skuggor fallit om hvarandra i lyktskenets bleka snö
som fallande svarta käglor, nå vi småningom hörnet,
där vi taga afsked och tacka för aftonen. Det blir
plötsligt besvärligt att finna ord, och innan händerna skilts,
är hvar och en redan i sin ensamhet. Med några
nervöst brådskande steg skynda vi ur hvarandras
synhåll, men sedan blir gången åter släpande och
långsam, och tankarna flyga trötta och lågt utefter snön.
Det hastar icke till mötena med tysta, mörka rum,
med gömda porträtt, gulnade bref och kvarglömda
ord, som eka i dunklet öfver hufvudgärden.
Klart är i alla fall, att ett dylikt samlif likväl
gifver parterna en grad af oumbärlighet, som
småningom blir en lifsorsak, och det är därför som jag
ännu icke kunnat hämta mig efter dagens stora hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
