Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En annans ur. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
delse — vår Eriks förlofning. Filosofen, för hvilken
kärleken endast varit ett etiskt problem och kvinnan
ett psykologiskt stadium, plötsligt stående på brädan
till den äktenskapliga hamnen, glad, men något
svindlande och osäker på benen, ungefär som en
passagerare, hvilken, förvånad öfver den vackra resans slut
oeh den plötsliga ankomsten till destinationsorten,
kryssar ut på landgången, se där onekligen en svn,
ägnad att väcka betraktelser. Åtskilliga kätterska
infall på bekostnad af metafysikens majestät, till hvilka
Erik på sista tiden gjort sig skyldig, hade nog bort väcka
våra misstankar, om icke sokratisk ironi och
dialektisk djäfvulsadvokatyr också hört till det frimureri,
som läres i filosofiens högre grader under det
förtroligare umgänget med >jaget» och »icke jaget», och
vår vän lyckades så dölja den kris, som sommarens
Söderteljesejour vållat i hans väsen. Det är tydligen
farligt för filosofer att ändra läge, och Erik, som
alltid uttalat sitt förakt för chimäriska flyttningar i tid
och rum, skulle ej ostraffadt lämna Klara Södra
Kyrkogatas meditativa stillhet.
I hvarje fall öfverraskades vi lika komplett som
af en lotterivinst eller ett attentat, när tidningen i
morse förkunnade Eriks »unga lycka», som förlofning
heter i det moderna novellspråket, och vi afvaktade
affällingens ankomst till verket under tyst och
melankolisk spänning. Men han infann sig först vid
middagstiden och hade då »Arbogas skönhet» med sig
under armen, ty att hans trolofvade utförde den
funktionen i världen hade under förmiddagens lopp
— ovisst ur hvilken källa — spridt sig i verket. Vi
väntade med en smula skadeglädje, att vår filosof
alldeles skulle tappa handskar och vantar i denna nya
situation, och han darrade också synbart på
manschetten. Men sanningen likmätigt måste det
erkännas, att vi andra voro långt mer förlägna än han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
