Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En annans ur. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blyga på hans vägnar och blyga för oss själfva,
medan vi dunkade honom fram och bak i ett öfvermått
af lyckönskande och bugade för hans tillkommande.
Men »Arbogas skönhet» tog saken enklare och
muntrare. »Jag känner er allesammans genom Erik», sade
hon, och vi bugade igen och förstodo, att vi redan
voro förrådda och utlämnade till fienden, och att
vänskapen var slut. Så iakttogo vi den forna vännens
tillkommande och funno henne frisk och täck. Hon
hette Marie-Antoinette, utan att eljest hafva något
särskildt habsburgskt eller drottninglikt öfver sitt yttre.
Hon var uppnäst och blond med blå ögon — vackra
åtminstone för att vara från provinsen, som det heter
i den gamla pjesen, och en ungdomlig mjuk figur.
Hon var icke illa klädd, tydligen uppriggad för den
allvarliga händelsen hos en förfaren
stockholmssöm-merska, och endast det körsbärsröda parasollet med
arboga-kryckan, som föreställde en liten hund, gaf
bilden af en småstads parisiska modehandel i hörnet
af storgatan och stora torget.
Flera af verkets förmän lyckönskade Erik och
njöto tydligen af flickans klara skratt och sjungande
västmanländska, som genljöd genom det grå
ämbetsrummet, i hvilkets dörrar de nyfikna vaktmästarnes
koloristiska krogansikten lyste. Filosofen förvärfvade en
tydlig triumf. Omedvetet hade man nog tänkt hans
tillkommande med lorgnett, kortklippt hår och
abstraktioner öfver bröstkorgen. Intet af detta var fallet, och
lycklig som en gosse, som bär sin premiebok genom
klassen, seglade Erik ut i förstugan med sitt lilla
djup-tänkta bärnhufvud halft skymdt af den höga
Maria-Stuartskragen på sin älskades höstkofta. En mir.ut
därefter sågo vi genom fönstren filosofen komma ut
på gatan, äktenskapligt öfverskuggad af det
körsbärsröda parasollet och försvinna på Riddarhustorget. Hans
rygg var rakare än vanligt, där han gick, men nacken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
