Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En annans ur. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fanns en lefvande varelse som led, så den ej kunde
återhålla sin klagan, blef allt starkare och
pinsammare. Jag kunde ej uthärda denna svaga kvidan,
som från en af smärta redan halft förlamad mun.
Jag kastade min cigarrett, tände ett ljus och gjorde
en noggrann inspektion genom hvarje vrå af mina
rum. Men det fanns icke en vilsegången där inne,
icke en varelse, och intet företedde något ovanligt. I
förmaket flyttade jag till rätta några fotografier, som
Constance bragt i villervalla, och lampskärmens skefva
lutning öfver kupan och de halft utdragna lådorna i
byråar och bord berättade tydligt som visitkort
hennes besök. Det var en instinkt hos henne att lämna
oordning och disharmoni efter sig. Men eljest var
allt som det skulle. Inne i arbetsrummet sofvo
böckerna fridfullt på sina hyllor, och i sängkammaren
brann ännu den lilla spritlampan, vid hvilken
Constance krusat sin lugg, med fladdrigt blått sken.
Så skakade jag på hufvudet åt mig själf, tog
aftontidningen ur breflådan och sökte läsa. Men
alltjämt hörde jag den hemlighetsfulla klagan — den
blef en svag, hemsk musik liksom från ett sällsamt,
aflägset instrument. En af mina vänner brukade
berätta, att han i sömnen stördes af en älskad men
sviken kvinna, som med ett blekt och skinande ansikte
i töcknet alltjämt spelade en och samma utdragna
ton på en theorb — och jag föreställde mig att denna
ton lät som denna aftons ihålliga, förtärande kvidan.
Till sist höll jag icke ut längre. Det var bäst
att rymma fältet, tills hörselhallucinationen var
öfver. Jag ryckte till. mig hatt och kappa och
formligt sprang på dörren. Men när jag väl hunnit ner
på gatan, drog jag ett djupt andetag. Ty nu var
det försvunnet, det hemlighetsfulla lätet, och med
välbehag lät jag örat i stället insupa stadens
buller, vagnsrasslet, spårvagnsklockorna, stegen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
