Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En annans ur. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slitet rike, tänker jag på min barndomsvärlds och mitt
föräldrahems undergång. Kaféets tunga sorl förfinas
för mitt öra till den spröda, ömtåliga klangen af de
gröna glas, i hvilka sorgehusens mosel drickes, och
en lukt af granris omsluter mig. I ett ögonblick är
jag borta från kafésoffan och sitter i den skakande
hyrvagnen och ser genom dess fönster ut på staden!
Hur olika ter den sig icke härifrån, medan liktåget
sakta närmar sig Norrtullsgatan! Hur meningslös
förefaller icke människornas brådska här inifrån!
Hvarför skynda så för att ändock alltid till sist blifva
upphunna? Och hur overklig har ej på en natt
lifs-strömmen där ute blifvit, i hvilken vi själfva sorlade
i går som alla andra, och hastade. Ansikten, som gå
förbi, se in till oss halft skyggt och halft nyfiket, och
vi blicka tillbaka såsom på varelser från en annan
planet. Och ändock är det bara ett glasfönster emellan .
oss, en natt och ett glasfönster! Så når det långsamma
tåget Kungsbacken och Nortullsgatan, de döda stock
-holmsboarnas ännu halfidylliska spatserbana. Hvilken
underlig stämning öfver dess småstadsstilla hus och
inhägnade trädgårdar. Här lågo förr det glada Stockholms
utvärdshus med täcka skänkjungfrur i mössa och stycke,
baler med lemonad och hvita stubbar och yra
kavaljerer, som drucko Frontignac och Syracusa. Här har
lifstörstens egen skald, lifsyrans evangelist, Bellman
åkt som ung elegant med Chloris och Climéne och
vårvisan instucken i sidenvästen, här har han suttit
ensam vid brännvinet, som åldrad, försupen och
sönder-sjungen spelman och låtit den nergående sommarsolen
värma sitt bleka ansikte på bänken hos Mummer.
Vägen kröker förbi Stallmästargården, i hvilkets fönster
vi själfva, när de första trädrundlarna löfvas och
Brunnsvikens vatten sorlar hans visor, stå lutade mot flickan
och höra de krossade instrumenten spela en svag och
aflägsen, men hörbar och beständig psalmsång till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
