Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två naturdikter af en naturhatare. Af Lennart Hennings - 1. Månsken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det stora, kalla rum, där vi varit hela dagen, tog
farväl och tackade. Skjutsen for af, och jag kröp ihop
i ett vagnshörn, glad öfver att få lämna dem jag
reste ifrån och ändå på nytt olycklig öfver att sitta
ensam i den stora droskan på färd till andra
främlingar. Min ensamhets lidande var så starkt, att jag
döfvades af det som af ett slag och satt frånvarande,
jag vet inte hur länge. Då jag åter hade medvetande,
såg jag att vi foro genom ett landskap, som var mig
okändt, och skrämdes däraf, ty jag visste, att vägen
hela tiden skulle löpa genom nejder, där jag farit
många gånger. Men jag skall aldrig glömma det jag
såg då, det skar sig in i mitt medvetande för alltid.
En stad med mörka hus, som stucko upp mot himlen
från markens mörker och som tecknade sig med
sällsamma linjer mot himlens matta, stjärniga blånad,
öfverfluten af kallt, hvitt månljus. Vägen eller gatan,
som vi foro på, lopp långs en sakta glidande å, där
månskenet återkastades i breda, glimmande plattor,
som vaggade och vacklade mot hvarandra likt
trollsil fver. Då och då svartnade en trädskugga mellan
husen, jag visste att det var lönnar och att deras
färger måste lysa i grannaste gult och rödt, fast jag såg
dem glanslöst svarta. Jag förnam med skrämsel, hur
ett kyligt frostförande vinddrag kom svepande hän
öfver floden och strök långs marken med en hvass
klingas mördande egg. Jag kände — liksom med en
inre syn och en inre hörsel — hur alla lif ikring mig
dogo, hörde åkervindans dödssuck och de föraktade
fula mållornas fasansskri. När fordonets hjul rullade
på sanden, som knastrade under trycket, då var det
mig i min ensamhet och min förtviflan som om jag
tvungits att trampa med spikskor på värnlösa lik.
Jag tyckte, att jag kunde se hur lidande och jämmer
förkroppsligades i dunster, som kalla och hvita
sväf-vade öfver marken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
