Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två naturdikter af en naturhatare. Af Lennart Hennings - 1. Månsken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
se genom den. Jag ser då, att det är
Förhoppningarnas haf, som jag far på, och min lyckliga stämning
från nyss får öfver sig en ton af allt djupare vemod.
Jag kan ju inte se klart, jag skrämmes af månskenet,
som slöjar sig i dis och som inte låter mig skönja en
enda viss och säker linje. Allt flyter ju tillsamman
i böljande och vaggande halftöcken, där glansen och
skimret finnas, men inte seendet. Jag bär i blicken
det oklara ljusdunklets ovisshet och det fyller hela min
syn. Intet annat skall då jag kunna ge till svar än
detta skymtande, konturlösa, som mött mina egna
sökande ögon.
Medan minnena väfva sina skådespel för mig, går
jag vida vägar i natten. Och jag hör på det svarta
suset i trädet och genkUngar det med bäfvan i mitt
sinne. Ty det har gåfvan att härma, det härmar steg
och stämmor, och jag känner ängslan, då jag hör
likheten med den och med den, som stått mig så nära.
Men suset stiger och växer i makt, det fyller hela
nejden och tvingar allt lefvande att stämma in.
Månens strålar slå fram i sagolik, glansk hvithet mellan
svarta grenar som lyckliga minnen, och jag känner, att
jag vandrar Saknadens väg, ty den för tillbaka genom
land, där min vandring fordom gick. Hvarje
glänsande blad, som återstrålar måneglansen, tar skepnad
af en död känsla, en död glädje eller en död sorg,
och jag förstår af den svala, svaga tryckningen mot
mina läppar, att alla dessa bortgångna tryckt sitt
minnes kyss på den. Och jag ryser tillbaka för det kalla
ljuset, som står så skarpt mot nattens och skuggornas
mjuka mörker, ty det är mig som om det vore en
andning, som om det vore de saknades och dödes
sista andedrag, som hvitnat till ett sken öfver min väg.
Och jag möter dagen med ögat fullt af
hågkomsterna från Saknadens väg.
Nornan igoo.
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
