Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lögnens lycka. Poem af Jeremias i Tröstlösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lögnens lycka.
’ u månen målar sin bleka pastell
||^ af ljus och skugga en sensommarkväll
bland gulnade björkar kring huset,
som ligger och sofver i ljuset.
Det prasslar i löfsaln. Där kvider en röst:
Min längtan är het, fast det lider mot höst;
ack, den som nu hörde och visste,
om han älskar mig, han, som jag miste.
Hon tystnar och lyss. Mellan björkens blad
strömmar månens klara silfverkaskad.
Hon lyss. Det är tyst som i grafven.
Ingen hälsning går öfver hafven.
Hon lyss och hon beder sin bön igen,
hon pockar på svar från sin fjärran vän.
Då susar det tydligt och nära:
Du är min, och jag älskar dig, kära.
Den rösten var hans! Den rösten var hans!
Hennes hjärta slår, och ögat får glans.
Den allgode Guden hon prisar,
som pröfvar men lönar och lisar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
