Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När vintern kommer. Novell af Hilma Angered-Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någonting alls. En renhet så hög och märkvärdig, att
man bara väntade få höra det klinga som ett
klockspel, när man andades. Och när han sedan stod ute
på gärdet, där himlen hvälfde sig oändlig och fältet
bredde sig vidt, böljade det bulta i hans bröst af
spänning, alldeles som en hunger att taga uti, en
rädsla att icke få alltsammans gjordt. Men då han
arbetat, tills ryggen värkte af trötthet, rätade han’ sin
gängligt långa, icke vidare kraftigt byggda gestalt i den
alltför korta jackan, stötte spaden i jorden och lutade
sig tryggt däremot med uppsynen af en man, som vet,
att han är hvilan värd.
Andreas brukade då alltid blicka mot skogen
högt ofvan den lilla mullgrå stugan med sina två
äppelträd, nyss omhvärfda af den böljande rågen, så
att grenarna summo öfver axen, och i hans tungsinta
ögon skimrade som en djup glad undran. Kunde det
verkligen vara så, att asparna förr skälft lika mörkrödt
och rönnarna lyst som en ellande brand? att
björkarna glimmat lika guldgult och granarna stått gröna
som ärg mot en himmel, gjord af bara blåklint ? Nej-,
aldrig hade åtminstone han sett något så stickande
klart, så grant i färgen. Det verkade som ljudet af
en smattrande trumpet, ja ackurat som om tio
skallande jägarhorn blåst och blåst sprittande melodier
ända in i honom. Så ystert dansande kändes det
att lefva. Hur många gånger förut, under långsamma
våraftnar, när ljuset dröjde pinsamt länge öfver tegarna,
hade han icke förstått, att det var något han ville,
ehuru så oklart och hopsnörpande ängsligt, att han
räddes för att känna efter. Nu erfor han det
annorlunda, nu var det något han kunde och hade makt
till, något klippfast. Just en sådan morgon, då all
den klingande höstglädjen stormat på, var det han
utan att tänka hvarken hit eller dit börjat rensa en
ny åker. Ty det stod plötsligt för honom, att hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
