Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När vintern kommer. Novell af Hilma Angered-Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han väntade på, lyckan och friheten, skulle aldrig
komma af sig själfva. Men grepe han sig blott an,
skulle det hela sedan följa efter, lika visst som att
allt omkring honom stod där sjungande påtagligt,
bjudande honom räcka ut sin hand för att hösta
hvad han sått, när han längtat så grufligt.
Han kunde knappt hålla stånd mot glädjen, han
kände ett galet begär att hoppa som en fåle, hade
han icke haft det mödosamma verket framför sig,
skulle hans bröst väl sprängts i stycken. Ty den
stora verkligheten var där ju redan, just den sjöng
luften om med sina nya låtar. Sjöng klarare och
vissare för hvarje dag.
— Där på kullen, högst upp under granarna
skulle hon stå, stugan, helt röd som varmt blod med
hvita fönsterkarmar och tak, som blänkte likt mors
psalmboksspännen i solen. Icke finge sädesåkrarna
tränga inpå, å nej, inga breda ladugårdar och inga
långa lador, de skulle alla ligga kvar där nere vid den
grå stugan, där passade de, far och mor tyckte bara
om åkrar och granna fähus, men Andreas och hon —
de tyckte bäst om skogen och fågelsången. Och när
kvällen kom, då skulle de gå upp till sitt eget, upp
till den lilla gården med flaggstång, ty en gård, lagd
med fint grus, skulle det vara. Blott intet stängsel
omkring, ty granarna måste stå så tätt intill, att han
och hon med ens kunde smyga ut på barrstigen, där
skulle de vandra hand i hand, längre och längre in i
dunklet. Och när de satte sig ned på mossen, sken
rundt om dem en underlig grön dager likt i hafsens
djup — då skulle han spela. Hvad visste han icke
riktigt, ty något instrument kunde han icke ännu, men
han visste, att han skulle spela där inne, och så vackert
att fåglarna tystnade. Blott icke om våren, då kom
trasten, och då hade han icke lust. Då skulle han
blott lägga armen om hennes lif, och hennes ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
