Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När vintern kommer. Novell af Hilma Angered-Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de skulle glänsa som bäckar i solen, och hennes kind
bränna het som friskt blod, då han sade till henne:
du är min hustru, du är min hustru. Om och om
igen skulle han säga det. Och hennes svar skulle
ljuda lågmäldt, som från en främmande värld: Ja
Andreas, jag är din hustru —- medan hennes mun,
som han aldrig vågat riktigt betrakta, skälfde,
öppnande sig litet — leende.
Hej Andreas, nej ännu är du icke där, far, icke
heller får du allt detta för intet, skynda dig att skaffa
nya åkrar och större lador.
Han kunde tala högt för sig själf, hårdt,
förtryt-samt, där han högg spettet i framför stenen, så att
marken darrade. Men i hans ögon låg het
segervisshet och kring läpparna stod ett halft löje —
egentligen låtsade han sig bara blifva rädd för att räkna
med den fågel, som ännu flög i skogen.
Och detta han ville stänga inne trängde i alla
fall ut genom andra gluggar. Det rann upp som små
vattendrag från okända källor i hjärnan — visor, visor,
visor, eller sådant som ville blifva till visor, något lustigt
och flödande, som icke gaf ro, och som växte liksom
i kapp med honom själf. Då han slutligen fick fatt i
de rätta orden, liknade dessa visserligen ord i böcker
med gammalt grått papper, som han brukat leta reda
på i dragkistan på vinden. Pärmlösa skrifter, komna
Gud vet hvarifrån, men med de finaste, grannaste ord.
Icke hade han förstått mycket af hvad han läst, ty
ingenting var likt hvad som verkligen fanns på jorden,
men det hade förtrollat honom just därför. Nu var
det som en febersjukdom att käniia, hur nya visor
formade sig af allt detta. Och i en sådan skulle han
en dag fria till henne, det blefve det allra bästa, ty att
tala mäktade han visst aldrig.
Om nu verkligen något fanns, som han icke
mäktade ?!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
