Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkskollärarinnan. Berättelse af Karl Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på mitt värdfolks begäran uppskjutit ett par gånger,
måste nu oåterkalleligen äga rum, och jag och den
lilla folkskollärarinnan skulle således skiljas åt. Sista
gången hon var hos oss, medan jag var kvar,
arrangerades det på kvällen en liten fest till min ära, som
drog så pass långt ut, att klockan var öfver tio, när
vi slutligen bröto upp och jag som vanligt följde
henne hem. Det var ett härligt väder med en varm,
mild luft och ett strålande månsken, och vi gjorde
oss därför ingen brådska utan gingo i sakta mak
vägen fram genom den glesa skogen, mellan hvars träd
månens hvita, dämpade ljus hvilade. Om det var
dess inflytande eller något annat, som lade band på
vår förut under kvällen otvungna sinnesstämning, vet
jag inte, men det uppstod i alla fall snart en tystnad
mellan oss, som kom början af denna vår sista
promenad tillsammans att mycket likna den första. Hvad
mig beträffar, så kände jag mig en smula vemodig
till sinnes, utan att jag kunde förklara hvarför, och
hon å sin sida tycktes alltmer försjunka i sina egna
tankar, ty hon gaf endast frånvarande svar, när jag
försökte återknyta samtalstråden. Ungefär halfvägs
mellan sågverket och byn klättrade vägen uppför en
höjd, som sköt längre ut än de öfriga och från hvars
krön man öfver trädtopparna kunde se hafvet, och
när vi hunnit dit, föreslog jag, att vi skulle hvila en
stund och se på utsikten, som i detta ögonblick var
mer än vanligt tilltalande. Hon samtyckte, vi slogo
oss ned på en sten ofvanför vägen och betraktade
tysta det stora, vida vattnet, öfver hvilket månen slagit
liksom en flottbro af guld, som sträckte sig ända bort
till synranden och sakta sattes i en vaggande rörelse
af de långa dyningarna. Deras aflägsna slag mot den
osynliga stranden nedanför och då och då ett sakta
sus i träden voro de enda ljud, vi hörde, annars vg,r
^llt stilla omkring o§s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
