Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkskollärarinnan. Berättelse af Karl Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
länge funnits där; utan att rätt veta, hvad jag gjorde,
endast lydande en inre drift, slog jag min arm
omkring hennes lif, drog henne intill mig, och, i det
jag lyfte upp hennes ansikte, som hon höll doldt i
händerna, drog jag undan dessa och tryckte min mun
mot hennes. Hon slog förskräckt upp ögonen och
ville slita sig lös, men då jag höll henne kvar och
kysste henne ännu en gång, såg hon osäkert på mig
genom tårarna och måste i mina blickar läst den
bekännelse, jag inte sade henne i ord, ty hon sjönk
tillbaka mot min arm och hviskade: »Är det möjligt,
är det verkligen möjligt?»
Så oförberedt hade alltsammans kommit, att jag
själf i nästa ögonblick gjorde mig samma fråga. Var
det verkligen möjligt, älskade jag denna varelse, som
en hastig ingifvelse kommit mig att trycka i mina
armar, och var det medvetandet om att vara älskad
tillbaka, som plötsligt öppnat mina ögon därför? Utan
att finna ett bestämdt svar därpå, föreföll det mig,
som om det ändock måste vara så, ty den känsla, som
dikterat mitt handlingssatt, vek inte tillbaka, den tycktes
mig tvärt om växa af den nära beröringen med henne,
och på samma gång var det, som om mitt sinne fått
ro för en obestämd längtan, som det inte förrän nu
vetat, att det ägt. Och när vi sansat oss litet och
började tala, hon förvirradt och osammanhängande
och med blickar, som skyggt logo emot mig, slog
det mig med ens, hur kära denna röst och dessa
ögon blifvit mig, och hur tomt det skulle blifvit att
vara dem förutan. Så sutto vi där länge än, medan
tryggheten inom mig blef allt större, och när vi
ändt-ligen reste oss för att fortsätta vår väg, hade jag hennes
arm i min och — — men nej, kärlekspromenader i
månsken äro något så banalt, att jag vill förskona
dig från några vidare detaljer från den kvällen. De
aro för öfrigt öfverflödiga, det kan vara nog om jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
