Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkskollärarinnan. Berättelse af Karl Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett band, som redan nu kändes som en boja. Detta
begär blef slutligen så obetvingligt, att jag,
uppgif-vande allt motstånd, lät det öfvergå till ett fast
beslut, hvars befriande verkan öfverröstade mina
samvetskval och äfven den känsla af ett slags underlig
saknad, som på samma gång grep mig.
Vi hade kommit öfverens om att på
eftermiddagen träffas på samma ställe, där vi suttit kvällen
förut, för att taga afsked af hvarandra. När jag på
den bestämda tiden, tämligen illa till mods, begaf
mig dit och kom fram till mötesplatsen, satt hon redan
där och väntade på mig, och så fort hon fick se mig,
steg hon upp och skyndade emot mig. Hela hennes
ansikte strålade, och rodnande, men utan ett spår af
den förlägenhet, som annars så ofta bemäktigade sig
henne, kastade hon sig i mina armar. Jag vet inte,
hur det kom sig, men denna lyckliga oförbehållsamhet,
hur naturlig den än var, berörde mig i det ögonblicket
på ett sätt, som nästan kom mig att känna mig
af-vogt stämd mot henne — den föreföll mig okvinnlig
i sin alltför stora själfsäkerhet, och jag kände mig
däraf ytterligare förhärdad. Hon märkte genast, att
jag inte var mig lik, och frågade ögonblickligt om
orsaken därtill, jag gaf ett undvikande svar, som tycktes
tillfredställa henne för ögonblicket, och arm i arm
gingo vi upp till »vår sten», som hon kallade den,
och slogo oss ner. Men då min stelhet inte försvann,
upprepade hon snart i ännu oroligare ton sin fråga,
och efter någon förberedelse sade jag henne då så
skonsamt som möjligt alltsammans, omtalade de tvifvel,
som fattat mig, om jag verkligen älskade henne så
mycket, som ett ögonblicks stämning kommit mig att
tro, och sökte förklara för henne, hur ett sådant;
själf-bedrägeri från min sida genom de omständigheter,
under hvilka jag lärt känna henne, kunde vara
möjligt. Jag gjorde därför inte något försök att urskulda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
