Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hänsynslöshetens apoteos. Af Lennart Hennings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hänsynslöshetens apoteos.
»—–––-och därför är kärleken till det
man förstår af en lägre art. Men kärleken till det
som står öfver ens förstånd och som man därför
skattar mer, det är den högre.»
Den gamle lyssnade till mina ord med rynkad
panna. Han hade gått fram till fönstret och såg ut
öfver snölandskapet. Jag såg honom från sidan, icke
utan oro, ty hans blick var skarp och samtidigt fylld
af smärta. Jag kunde så väl urskilja de förändringar
som timat i hans ansikte, sedan striden mellan oss
började. Men jag skulle icke skona honom, om han
så förhärjades i sitt innersta.
Så fortsatte jag:
»Men då den nu är gåtan, kräfver den hela lifvet.
Det som ger mig det högsta, måste jag offra allt.
Rättvisa heter ditt huses lag, och på gungfly sår jag
inte för skörds skull.»
Den gamle såg ofrånvändt ut öfver fälten. Den
farande vinden ryckte och slet i de unga lindträdens
grenar och den torra, lösa snön yrde för dess
andedräkt. Drifvan på backen växte och växte, men från
vägen och dikena ref vinden bort snökornen i hvirflar
och ryck. Skogen stod svartmörk på höjderna
borterst; där ängen sluttacje ned mot sjön stred en ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
