- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1901. Tjuguåttonde årgången /
194

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hänsynslöshetens apoteos. Af Lennart Hennings

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

till seger. Jag såg i hennes blickar., hon som bara
var en tillfällig gäst och en främling bland oss, jag
såg, hur hon fängslades af hans tal, hur hennes själ
vidgades och lyftes, hon kände hvad det var stolt och
stort att vara af de kämpandes ätt, hon förstod hur
kunglig ärans fågel flyger öfver våra hufvuden. Ljusen
glimmade, minnen med trolskt fördjupade drag
sväf-vade fram till våra säten och hviskade i vår inbillning.
Hon såg oss båda som man ser forngestalter, med
allt smått och alldagligt borta, med de stora lockande
dragen af hjältar som handlat och hvilkas namn gifvit
tiderna lösen. Hon, främlingen, var en ringa ting
och skulle snart vara borta och förgäten, men äfven
hennes drömmar skulle vända åter till denna sal med
dess ljus och dess fest och dess makt af sjungande
ättesaga.

Kvällen led och alltjämt glödde vårt tal och
gnistrade som vinet i kristallen. Se, tiden var susande
fylld af handlingar som måste verkas, af tankar som
måste födas och bäras fram, det stampade skaror mot
vägarna som kräfde ledare och fälttecken, det var
mörkt öfver vidderna af drömmar som måste bli
diktade i ord. Oss var gifven makt till dessa
väntade dåd.

Så nämnde höfdingen det som låg närmast. En
oskyldig förföljd, en lidande och trampad, som det
var en bragd att rädda och ta sig an. Han hade
saknat en försvarare, då domstolen gjorde honom
ärelös, rösten som skulle tala hans rätt hade varit
stum, rättvisan hade ingen tolk haft och folket hade
varit förvilladt och fällt en vrång dom. »Men jag
skall stiga upp och rädda honom», slöt den gamle.

Jag såg upp förvånad och en ilning af rädsla for
genom mig. »Du», ropade jag, »du har icke talat
inför folket på tjugu år. Tror du att de dina sofva
eller att ingen stämma talar deras tankar? Jag svor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:08:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1901/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free