Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hänsynslöshetens apoteos. Af Lennart Hennings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aldrig gjort mitt verk så mäktigt som i dag, ty
ingif-velsen var öfver mig. När jag slöt, visste jag att
saken var vunnen, att den olycklige var räddad och
det betydde endast henne för mig.
Men rädslan föll öfver mig, okroppslig och
oundviklig — jag hörde den gamles röst. Hur gripande
den var, hade jag aldrig vetat, men den snärjde med
underbar makt, och de tjugu åren då den aldrig
tvungit människoskaror att lyssna, hade inte tärt den,
utan bevarat den stolt och ung. Men hvad — skall
han fördärfva den olycklige af hat till mig ? Han ref
ned allt hvad jag sagt, han måste ha sett igenom min
själ, han hade vetat hvad jag skulle säga, innan jag
talade, och han fällde det alltsammans. Det var orätt,
det var lågt, det var oförståndigt, han smulade sönder
det mellan sina händer, och skälfvande och kall satt
jag och hörde honom döda mitt verk. Folket
förfärades ikring mig; men det ljusnade med ens, ty han
byggde upp ett nytt, med väldigare resning, med ädlare
linjer, med större styrka och vann segern, som han
slitit ifrån mig. Å, han är den gamle, den
fruktansvärde, han är höfdingen. Men betänk, att jag är så
ung, jag kan ju inte ha mäktat detsamma som han,
hvarför skall jag tvingas att bli krossad af honom?
Likväl — hvad gör det mig? Hon ersätter allt.
Hon är lyckan och hon är mer än äran. Du fåfänga
spegelbild, du skugga af lif, du gyckelskimmer i luften,
hvad är du mot lifvet själft? Hvad är dånet af mitt
namn från tusendens läppar mot hviskningen af det
från en endas? Gå, du gamle, och frys i din seger.
Af mitt nederlag skall hennes kärlek hämta än rikare
glöd till min tröst, och jag vill glömma att vi stridit.
Jag vill inte tynga din ensamhet med anblicken
af vår lycka. Fjärran ska vi fara, där stranden inte
fåras af minsta dyning från de strider, där du lefver.
Jag är hämnad af henne. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
