Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hänsynslöshetens apoteos. Af Lennart Hennings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi möttes efter stridens slut hos honom. Och han
sade bara ett: »Hon kommer hit i kväll. Var här
då och den sista — den verkliga — striden ska kämpas
ut mellan oss.» Men jag måste varna honom: »Ge
vika! Du segrade öfver de många. Hos henne blir
du slagen — ty jag är ung och du är vissen.»
Och han svarade med att jag inte förstod henne
— förstår inte den som älskar?— att jag lekte med
känslor som voro för stora för mig -— hvad är för
stort för den som älskar? — att den gåta som bodde
inom henne kunde jag inte befria — befriar inte den
som älskar? Hur visste jag att min ungdom var henne
kärare än hans ålderdom? — vet inte den som älskar?
Hvad hans klokskap är fåvitsk! Han är den vissna
vassen, som aldrig grönskar, och jag tvang honom att
säga det.
Vi vänta henne tigande. Hvad ämnar han väl
göra, då hon skall ge mig sitt ord! Han är farlig att
krossa.
Nu — det är hennes steg. Min skall den vara
hennes första blick.
Nej, se — han har segrat, men huru? Hvad var
hans makt, det var ju ingen strid, jag är bortkastad
som om jag aldrig funnits. Han bara sträcker ut
armarna: min, min! — och hon skrattar och gråter i
hans famn.
Allt är segrarens. Ja, allt är verkligen segrarens.
Hon är ett byte — och jag har drömt, ty dröm är lögn.
Jag säger dem intet farväl, men jag går till
världens strider. Ty nu är den flamma tänd som skall
lysa mina vägar.
Nu ändtligen har jag förstått hvar männen af min
ätt ha hämtat sin styrka ifrån. Nu skall jag växa,
nu är knoppen brusten ut i blom, nu skall jag varda
hvad, du varit, höfding.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
