Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De döde. Oktober 1899—oktober 1900 af Emil Svensén - Anton Niklas Sundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i spetsen för en stridande kyrka i de dagar, då
myn-diga påfvar satte konungar och kejsare af och till.
För öfrigt var han visst icke någon
medeltids-man och långt ifrån misstänkt för några påfviska
funder, utan fullt ut så god protestant som någon.
Strängt konservativ var han, såsom ju en statskyrkans
prelat ägnar och anstår, men hans konservatism
mildrades af det äkta svenska drag, som tryckte sin
prägel på allt hans görande och låtande. Om någon
under den senaste mansåldern varit en typiskt
utpräglad svensk med sin nations förtjänster och väl
äfven dess fel eminent framträdande, så var det Anton
Niklas Sundberg. Men den ofta hörda jämförelsen
med Jöns Bengtson Oxenstjerna, unionstidens
stridbare kyrkofurste, som inför högaltaret i Upsala
domkyrka aflade kräkla och mitra för att iföra sig harnesk
och hjälm, håller så till vida icke streck, som hans
föregångare var sin tids argaste ränksmidare, medan
Sundberg var en öppen och ärlig natur mera än de
flesta. Hela böcker skulle kunna fyllas med berättelser
om de tillfällen, då hans frimodiga rättframhet tagit
sig dessa något burdusa uttryck, där de allbekanta och
så föga ståndsmässiga »starka interjektionerna» sällan
eller aldrig saknades. Men folket förstod så
innerligen väl detta robusta kärnspråk, och därför kan det
godt sägas, att få om ens någon af det bortdöende
släktets män omgifvits af en så allmän och så fast
grundad popularitet som ärkebiskop Sundberg.
Utgången ur ett aktadt borgarhem i Uddevalla,
var han en selfrnade man, som uteslutande genom
egen energi och begåfning arbetat sig upp till kyrkans
högsta äreställen. Som teologie professor i Lund
hörde han jämte Bring och Flensburg till det
märkliga klöfverblad, som i Svensk Kyrkotidning så
väldeligen kämpade på det beträngda Zions murar. Alla
tre lönades snart med hvar sitt stift, och från Karlstads
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
