Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Septembersol. Skiss af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på, hvad han älskade och hvad han hoppades af
framtiden. Och han visste ej egentligen, hvarför han
svarade henne så oförbehållsamt på allt; men han
hade ju ingenting att dölja, och det var en ny,
underlig, men behaglig känsla för den ensamme tigaren
att så där få dela sina tankar med en annan, det var
som då fönstren slås upp i en länge tillbommad
kammare och solljus och luft strömmar in fritt.
Han sade henne småningom allt. Han berättade
om, huru långsamt det gått för honom att tillkämpa
sig resignation. Hårdast och bittrast hade det varit
att vänja sig vid tanken att vara bestulen på sin
ungdom. Barn hade han varit nästan som andra, och
man var han nu fullt så mycket som sina lyckligare
lottade bröder, ty han kunde ju tack vare sina
naturvetenskapliga skrifter göra hjälplig nytta för sig, men
ung hade han aldrig varit; allt det i tillvaron, som
strålar, värmer och smeker och som gör, att man vid
lifvets gräns blickar tillbaka därpå med kärlek och
känner sig tacksam och lycklig för att man lefvat, det
fanns inte till för honom, där var blott ett svart,
gapande tomrum . . . Men äfven detta hade han
öfver-vunnit. Nu, sedan han funnit sin uppgift som man
och vetenskapsman, var han nöjd och lugn och
motsåg framtiden visserligen utan hänförelse och utan
längtan, men med den fasta tillförsikten att en gång
kunna lägga sig att dö efter ett någorlunda
människovärdigt lif, om det också varit stympadt och
ofullständigt.
»Å, ni kan nog ännu bli ung», hade Elli då
utropat — hon talade alltid så ifrigt, som om allt hvad
hon sade gällt en hjärtesak. »Ni är ju bara trettiotre
år! Ungdomen gör sig kanske litet rar ibland, men
naturligtvis kommer den till sist; inbilla er inte, att
ni är annorlunda än andra människor. Ni är kanske
bara litet sent utvecklad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
