- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1902. Tjugunionde årgången /
38

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Septembersol. Skiss af Ernst Lundquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och blekna. Men nu drog hon honom rentaf med
sig åt annat håll; det var som om hon inte velat, att
han skulle gå dit upp. Hon tog ett par språng upp till
»marmortronen», som den kallades, den hvita
fältspat-klippan, som bildade ett så underligt afbrott i bergets
gråröda sida. Den var, rättare sagdt, en fördjupning,
ty borrar och spett hade huserat där, och större och
mindre snöhvita flisor lågo kringströdda öfverallt. Nu
var det längesedan där arbetades, och nu växte långa
rader af blåklockor i alla remnor. Det var en härlig
plats med vid utsikt öfver badorten och långt inåt
Gullmaren. Där slogo de sig ned.

»Jag har bara ett ögonblick på mig», sade hon,
»vi resa med Göteborgsbåten i morgon bittida, och
jag har ännu inte packat. Jag har känt mig så
besynnerlig i dag och inte kunnat ta mig till något.
Jag har varit som sammansnörd och bara längtat efter
att få gråta.»

»Är det något särskildt ni är orolig för?»

»Jag är inte orolig, men det är mig bara så
gränslöst motbjudande att resa härifrån.»

»Hvarför det? Då ni kommer tillbaka nästa år?
Ni gör ju det, inte sant?»

Hon svarade icke, hon hade visst ej sett, då han
tecknade denna fråga. Ingendera sade något på en
stund. Plötsligt rodnade hon till och vände sig ifrigt
emot honom.

»Lofva mig att inte gå upp till Kummelberget i
kväll», sade hon.

»Jag kommer visst aldrig mera att gå dit»,
svarade han. Det hade han aldrig tänkt förr än nu,
men nu stod det för honom som det vissaste af allt
visst. Och han kände plötsligt ett vemod så
förkrossande bittert, som om hela tillvaron förlorat sin glans
och sin färg.

»Aldrig mera?» upprepade hon förvånad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:08:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1902/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free