Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utanför. Studie af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sök, bara en vicka, vet ja’, ja’ begär ju ingenting
annat än mat å husrum.
— Nää, svarade den andre bestämdt och gick
uppför trappan, som landstrykaren ej vågade beträda.
Vid köksdörren stannade bonden och fortfor: — En
klok man tar’ inte ocken som helst i maten. En ska
teminstingen veta, liva’ han varit.
Landstrykaren sträckte plötsligt upp sig.
— Ja’ har tjänat ve’ gardet, varit kunglig
majestäts å kronans karl. — Han föll oväntadt ihop igen
och gnällde ömkligt: — Patron, hör nu patron Olsson . . .
Men denne hörde honom ej. Dörren föll igen
bakom den gående och genast reste sig gårdvaren
morrande från marken, där han legat. Vagabonden
spratt till och bet hårdt ihop tänderna. Missräkningen
gaf en fuktig glans åt hans färglösa ögon, då han med
påken utsträckt framför sig började retirera mot
grinden. Hunnen dit kastade han sig med ett språng,
som utvisade att hans muskler fordom blifvit öfvade
men åter mistat sin spänstighet, öfver det låga staketet
och stod ånyo ensam på den dammiga bygatan.
Blicken var redan slocknad och tom, icke ens
missräkningen hade lämnat något spår kvar efter sig, han
syntes vara för slö att länge kunna hängifva sig åt
ens denna känsla, som för honom bort vara den
mest naturliga. Kanske han också var för van vid
dylika motgångar att lägga dem på minnet. Med böjd
rygg, krokiga knän och släpande, nästan smygande
steg gick han vidare.
Byns tredje boningshus låg tätt bredvid vägen.
Utan att betänka sig skyndade vagabonden mot
för-stugbron, steg morskt uppför de få trappstegen, hvilka
generationer af idoga arbetare nött, men hejdade sig
liksom rädd öfver sin egen djärfhet vid dörren. Hans
skygghet varade dock ej länge, det föreföll, som om
han insett, att han måste begagna tillfället, innan han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
