- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1902. Tjugunionde årgången /
76

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utanför. Studie af Gustaf Janson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Bonden lät honom ej fortsätta utan af bröt raskt:

— Ja, vill inte di andra ge nå’tt, inte tänker ja’
gör’at.

— Men patron hör ju, att ja’ rakt håller på å
svälta ihjäl.

— Nä nä, så farli’t ä’ de’ nog inte.

— Jaa men kan han — vagabonden glömde i
sin ångest att vara höflig — inte skänka en fatti’
me’människa ett mål mat. Ja’ ljuger ta’ mej ...

— Den där ofta svär, han syndar ofta, kom det
tredje af brottet lika påpassligt som de föregående.

:— Äh patron, inte ska han vara sugen inte! —
Tiggaren stod med hatten i handen och ryggen krökt
som en sprättbåge.

— Nää. Men en ska’ vara rättvis, å när en inte
ger åt en, ska’ en heller inte ge åt en annan. För
si gjorde en de’, skulle huse’ snart vara fullt me’
strykare, å tockna reder en sej bäst utan. Gå han
snällt å hyggligt sin väg igen å kom inte hitåt senare
på kvällen, för efter nio släpper vi hundarna å dom
ä’ inte så beskedli’a som ja’.

— Ja men en grötaklick kan väl patron skänka

mej!

Bonden lade hufvudet på sned, såg en stund på
karlen framför sig och just som denne trodde, att
han ämnade svara ja, vände han sig bort sägande:

— Gack i frid . . . å glöm inte hundarna!

Afskedshälsningen klingade litet egendomligt äfven

i landsvägsriddarens öron, men han stod vid byns
sista hus, och gick han därifrån med oförrättadt ärende,
skulle han ej erhålla någonting. Han var nödsakad
att blifva fräck, då ödmjukheten ej längre hjälpte.

— Inte ska du vara kymig nu, gubbas! ropade
han nervöst. — Du blir min själ inte utfattig, om du
ger mej lite’ mat.

Bonden mönstrade den oförskämde med en blick,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:08:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1902/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free