- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1902. Tjugunionde årgången /
85

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utanför. Studie af Gustaf Janson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Rödbrusig och med tretton kort i handen kom
länsmannen ut efter en stund och frågade förargad,
hvarför han blifvit störd? Solo grand misére ouverte
är ej vanligt, det var således harmfullt att blifva
af-bruten, innan han tagit hem beten. Bonden började
säfligt förtälja sin historia, ändrade, tog om och lade
till, men innan han berättat hälften, bad länsmannen
drängen leda fram landstrykaren.

— Jaså en så’n där, sade ämbetsmannen efter en
likgiltig blick. — Sätt in’en i ve’bon så länge, i
morron ska jag känna’n på pulsen.

Ehuru tiggarens hjärna var alldeles tom och han
ej mäktade föda, mycket mindre fullfölja en tanke,
förstod han likväl, att han äfven denna gång kunde
blifva utan det enda, han åtrådde. Det var som om
han känt en elektrisk stöt från ofvan till nedan och
innan drängen lyckats hindra det, sprang han närmare
och ropade:

— Go’a befallningsman, för gu’ss barmhärtighets
skull ge mej någe’ att äta!

Länsmannen stirrade förundrad på karlen, medan
bonden och hans dräng ifrigt grepo fast i trashanken
för att hindra honom från att komma den mänskliga
rättvisans representant för nära.

— Jaså, du ä’ hungrig? — Ämbetsmannen tog
sig om hakan, och då han i detsamma rörde vid korten,
blef han välvilligt stämd. — Solo grand, mumlade
han och smålog nöjd. He he he, hvad lifvet var
trefligt, utan magkatarr och förfallna växlar skulle det
till och med vara härligt. — Led honom dit bort så
länge! sade han i faderlig ton och tilläde lugnande:

— Du ska’ få, äta dig mätt, min gosse.

Bonden och hans dräng rörde vid mössorna, då
ämbetsmannen med en nådig nick afskedade dem och
drogo sedan tiggaren bort mot vedboden. Vid dess

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:08:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1902/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free