Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Då solen sjunker. En bild från nordligaste Sverige af E. Walter Hülphers. Med teckning af C. Althin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Röd står skyn kring västerfjället,
röd kring fjällets blåhvitt hvita
hätta öfver furuskogen.
Vinden tiger, men vid trastens
veka toner sjunger bäcken
med sitt sorl, som bröst beklämmer.
Allt är stilla, stilla, stilla,
nästan liksom före åskregn.
Röd står skyn kring västerfjället.
Renens stora, klara ögon
se mot skyn i stumma böner.
Gud är god, och djurens suckan
når hans öra liksom mänskans.
Renen, lappens mjölk och honung,
står på fjällets branta tinne.
Herrens hand är öfver honom.
Därför så orörligt stilla
skådar han med stora ögon
efter solen där den sjunkit.
Herrens hand är öfver renen,
därför står han stilla, stilla,
roligt väntande på mörkret.
Allt som blir är Herrens vilja,
lifvet, döden är hans vilja,
ingen kan hans vilja undfly.
Därför så orörligt stilla
skåda renens klara ögon
mot den röda skyn kring fjället.»
Och med hufvudet sänkt i djupa tankar går Nila
in i kåtan och lägger sig på granrisbädden kring den
pyrande elden.
Renarne stå ännu på fjälltoppen, då vidderna
mörkna. Då lägga de sig ner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
