Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skelettet. Novell af Henning von Melsted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nattliga bönerna till döden talrikare än uti dessa
eländiga nästen, som hägnas af den allmänna
barmhärtigheten. De äro såsom förgården till den andra
världen. Där ligga i smuts och sjukdom orkeslösa
och galningar. I mörkret trycka de trasorna mot de
skumma ögonen, för att icke se spöken och täppa
till öronen för att icke höra de dödes dans på den
närbelägna kyrkogården, benpipornas rassel och
hundarnas hemska tjut från byarna. Men bland hjonen
finnes det äfven sådana som varit tillräckligt starka
och sunda i lifvet för att ännu i den sena ålderdomen
bevara något af sitt mod. Dessa förfäras icke af
nattliga syner. Girigt lyssna de och se efter tecken
till slutet. Bundna i åratal vid den stinkande bädden,
slagna af obotlig lamhet eller täckta af sår, bedja de
hvar natt till döden. Osaltadt smör stryka de i de
rinnande ögonen för att de icke skola surna af tårarna,
i det längsta vilja de se, om icke döden skall stå
vid deras bädd en månljus natt och kalla dem till sig.
Den gamla gumman neg, när hon såg skelettet.
I hennes omtöcknade sinne aftecknade det sig
för-storadt och majestätiskt, och hon fann intet bättre
sätt att visa sin hyllning. Därpå öfverfölls hon på
nytt af en darrning. Walter måste föra henne till
soffan, där hon lutade hufvudet slappt tillbaka mot
kudden. Det grå håret föll ut i några testar,
halsduken hade åkt undan, huden stramade till öfver
kindknotorna, och hakan föll ner. Mellan de
half-slutna ögonlocken lågo ögonen matta, riktade i taket...
Det fanns en likhet emellan detta gamla förstörda
ansikte och den unga kvinnans på dissektionsbordet,
som icke var blott den som olyckan medför. Helst nu
när vinterskymningen dämpade färgerna och skrynklorna
jämnades ut, var denna likhet påfallande.
Walter hade bredt skynket öfver skelettet och
böjde sig nu ner öfver gumman, i det att han fattade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
