Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den fattige ynglingen och den spetälske mannen. Berättelse af Hilma Angered-Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och frisk står från hennes kjortel och yfviga hår. Hon
tyckes honom vara själfva morgonvinden, där den
eggande tränger genom hvarje hans lem.
Med ett ropar flickan och pekar på den spetälske,
som dragit sig längre ifrån:
— Ih — har du den lede i följeskap — tvi dig,
sven, du tarfvar sant för helgonen ingen käresta.
Och hon låtsar som ville hon löpa tillbaka till borgen.
I detsamma rinner solen upp och förvandlar till
guld hennes röda af vinden kringdrifna hår.
Ynglingen reser sig skyndsamt. Hans heta blod
sjunger en lustig sång. Han ser bort mot den
olycklige och så åter på tjänstedejan. Icke liknar hon
hans drömmar — men drömmarna höra icke dagen till.
Raskt böjande sig efter ränseln, uttager han all mat
där finnes och kastar den utåt marken. Liksom hade
detta lättat hans håg, rätar han på sin härligt vuxna
gestalt. Det står om honom en glans af dristigt trots.
— Gubbe, skrattar han — du bjuder mig döden,
att jag må vinna lifvet — säg, hur skall väl den kunna
dö, som aldrig lefvat?
Och han ilar efter den stoj ande snärtan.
Men på dikesrenen sitter den spetälske ensam
kvar. Han ser de unga glammande skynda in i den
åldriga borgen, där den reser sig ur de flyende
dimmorna allt bredare och mäktigare, med fasta torn
och vajande banér. Dess tinnar stråla i den stigande
solen. Dess väldighet tyckes öfverskygga hela ängden.
Så har den stått, släkte efter släkte, i hundra
sinom hundrade år, fotad på hällebergets grund.
Den spetälske nickar långsamt som i takt med
sakta framvällande drömmar, och hans mun röres till
en hviskning, tystare, sorgsnare än den bortdöende
susningen i trädens löf.
— Ja, vägen — den går öfver borgens gårdar,
–-
Nornan 1902.
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
