Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Rudbeck och hans Atlantica. Ett tvåhundraårigt nationellt minne. Af Emil Svensén. Med 5 illustrationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudbecks skapelse sannerligen alldeles för god. De
barocka öfverdrifterna, åt hvilka tanklösheten
öfver-lagset drar på smilbandet, kunna ej undanskymma de
flammande snilleblixtar, som stundom ljunga genom
de tunga töcknen. Många af de tankar, som förvaras
i de hårdlästa volymerna, torde en dag fira en sen
uppståndelse, på samma gång den outtömliga
rikedomen på detalj uppgifter ännu ej på långt när torde
vara af forskningen tillgodogjord. Det skulle i sanning
vara ett värdigt arbete för en vän af svenskt folklif
och folktro att sätta sig ned och ur de tunga
volymerna utdraga den mängd af rön rörande svensk saga
och sägen, sed och bruk, som grunda sig på
författarens egen iakttagelse. Här torde finnas både mångt
och mycket, som sedan fallit i glömska, men genom
Rudbecks omsorg blifvit räddadt undan förgängelsen.
»Atlantican» väckte helt naturligt ett ofantligt
uppseende, som icke stannade inom Sveriges gränser, och
i eget land blef den omfattad med en hänförelse, ej
mindre än mästarens egen, och snart upphöjd till en
trosartikel, mot hvilken det kunde blifva farligt nog
att våga det ringaste tvifvel. Lika ärad och hyllad af
konung och folk, framlefde Olof Rudbeck sina sista
år såsom en lärdomens vördade patriark. Hans slut
är allbekant. Alla känna vi den måhända något
utsmyckade historien om den gamle, som den 16 maj 1702
såg sitt kära Uppsala gå upp i lågor, och från taket af
Gustavianum tömde sin ålders sista kraft, i det han med
sprutslangen räddade hvad räddas kunde af domkyrkan
och universitetets byggnader undan förödelsen, allt under
det han likt en fornromersk hjälte lät sina egna
lär-domsskatter och frukterna af sitt lifsarbete gifvas till pris
åt eldens sköfling i det egna hemmet. Snoilsky sjunger:
På Gustavianum, i brandens tjut,
sin post han valde — här höll han ut,
fast hettan glödgade plåten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
