Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Panslavismen. Några historiska och litterära reflexioner. Af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från vissa missgrepp, som hämnat sig på den kulturella
utvecklingen, i det att de små folken öfverskattat sina
andliga krafter och resurser och på något konstlad väg
framhållit sin nationella individualitet. Så är t. ex.
förhållandet med slovakerna i Ungern, hvilkas
skriftspråk ursprungligen sammanföll med tjechernas. I fall
de under sin lofliga frihetskamp mot den
tysk-magyariska öfvermakten gjort sig litterärt solidariska med de
talrika, kulturstarka tjecherna och underordnat sin
slaviska dialekt under det tjechiska moderspråket, hade
de haft god utsikt att i förening med slaverna i
Böhmen och Mähren kunna bestå i den kulturella
kampen med öfvermäktiga grannar. I dess ställe hafva de
efter 1848 gjort sitt bästa att särskilja sitt slovakiska
tungomål från det tjechiska (analoga företeelser finnas uti
det nutida Norge, fast de politiska förhållandena där
lyckligtvis äro helt annorlunda) och måste nu föra en
förtviflad kamp för sin litterära tillvaro, som, huru
aktningsvärd och hjältemodig den än är, dock förr
eller senare måste sluta med den isolerades och svages
undergång. Detsamma kan ock sägas om slovenernas
starka tendens att utbilda sitt unga litteraturspråk
oberoende af det äldre och mäktigare kroatiska
litteraturspråket. Just i dessa slaviska
separationssträfvanden ligger en af orsakerna till att den österrikiska
statskroppen så länge kunnat och ännu lyckas
sammanhålla sina heterogena kronländer under tyskhetens
nominella öfverhöghet.
Kärleken till modersmålet är en naturlig känsla,
hvars anor helt visst sträcka sig längre tillbaka i tiden
än det sena historiska begrepp, som kallas
fosterlandskärlek. Men liksom patriotismen kan denna omsorg
om modersmålet gå till öfverdrift, i det man glömmer,
att intet språk kan sägas vara vackrare än ett annat,
och att språket dock slutligen är ett medel för
tankeutbyte, men aldrig själfändamål. I våra dagar, då man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
