Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Panslavismen. Några historiska och litterära reflexioner. Af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i själfva verket är liktydig med språklig (och andlig)
isolering, förestafvas af politisk-nationell antipati, såsom
t. ex. hos slaverna gent emot tyskarne, blir den äfven
moraliskt förkastlig.
Slutligen får man ej förbise det samband, som
finnes mellan själfva språket och ett folks sätt att
tänka och yttra sina känslor. Vissa slaviska folk —
jag tänker härvid närmast på ryssar, polacker och
serber — hafva redan uti språkformerna och
satsbildningarna något visst, originellt, som på det intimaste
sammanhänger med deras folklynne och nedärfda
åskådningssätt. Deras diktverk blifva därigenom i viss mening
oöfversättliga, ty en utländing kan näppeligen njuta
af deras skönhet utan att läsa dem på originalspråket.
Öfversättas de på ett annat språk (äfven ett slaviskt),
är det som att rycka upp en blomma: hon vissnar
eller mister åtminstone sin friska doft. Annorlunda
förhåller det sig däremot med t. ex. tjechiskan eller
nysloveniskan. Språket är visserligen slaviskt med
sina karaktäristiska (särskildt hvad sloveniskan beträffar
mycket välklingande) ljudsammanställningar, men själfva
sättet att tänka är hos tjecher och slovener näppeligen
slaviskt originellt, äfven om innehållet är aldrig så
»panslavistiskt», utan — tyskt. En i formell mening
så medelmåttig poet som t. ex. ryssen Nekrasov eller
den utmärkte polske skalden Wyspianski, som af den
nutida kritiken med rätta jämföres både med
Mickiewicz och Slowacki, anser jag vara absolut omöjliga att
metriskt öfversätta, därför att deras diktning så
olösligt harmonierar med deras slaviska, för oss ofattliga
kynne. Taga vi åter en så utomordentlig verskonstnär
som den tjechiske professor Jaroslav Vrchlicky i Prag,
är han fullt njutbar för en utländsk publik, om en
öfversättare är i stånd att besegra de formella
svårigheter, som hans glänsande virtuositet erbjuder, därför
att han i grund och botten alls icke har något slaviskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
