Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Wieselgren såsom litteraturhistoriker och lefnadstecknare. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dock erkänner han villigt det sublima i
Bell-mans snille och kallar honom den främste som
im-provisatör bland våra skalder. Han är ock den förste
som betonat att Bellmans diktning var fullbildad redan
under frihetstiden och att han då diktade sina yppersta
ting. Han har haft blicken öppen för den bizarra
men oemotsägliga föreningen af det bacchanaliska och
religiösa i Bellmans karaktär, hvilken förening, säger
han, väsentligen bidragit till ha,ns sagolika
hänförelseförmåga. Hvad åter angår hans hårda, delvis obilliga
omdömen om Fredmanssångaren, så får man ej glömma,
att Wieselgren icke kunde betrakta denne uteslutande
ur ästetisk synpunkt, fylld som han var af ett
samhälls-reformatoriskt patos, inför hvilket Bellmans
bacchanaliska skaldskap och det bruk som däraf gjordes i
nykterhetsfientlig riktning måste synas som ett ondt.
Dessutom gingo tvifvelsutan vissa Bellmansbeundrare
till öfverdrift, då de ur Bellmans diktning sökte utleta
en rent af upphöjd tendens eller gjorde honom själf
till en upphöjd personlighet — något som måste
framkalla ett bakslag.
Och hos Wieselgren, liksom senare hos hans
meningsfrände Fryxell, gjorde sig gällande en synpunkt,
som de riktigt utpräglade ästetikerna gärna må kalla
kälkborgerlig, men som det Oaktadt innebär en djup
sanning — det var den synpunkt, som äfven Viktor
Rydberg häfdar, när han förklarar, att »skönhetskänslan
är en rättsgill och lyckliggörande makt där hon
samverkar med de sedliga krafterna, men farlig där hon
obunden af dessa paras med viljesvaghet och
njutningslystnad».
Ett annat fel, som kritiken anmärkte hos
Wieselgren och som han själf medgaf, var hans bristande
noggrannhet i de enskilda uppgifterna. Idérikedomen
var hans styrka, bristande detaljnoggrannhet hans
svaghet. Han ägde ett kolossalt minne, men han litade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
