Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En rospigg. Af Albert Engström (med 4 illustrationer)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ut vid ösningen. Jag satt vid rodret hela tiden och
de andra öste, för vattnet sprutade in mellan borden.
Och när vi ändtligen kom i hamn några mil längre
söderut än där vi hörde hemma, var min hand
fast-frusen vid rorkulten. På det viset blef jag af med
klorna. Och för de andra var det inte stort bättre.
På en fick dom ta af alla tårna, och sjuka låg dom
vecktals efteråt. En blef liksom litet kollrig — ja,
han känner honom!»
Jag nickade, ty jag hade hört historien.
»Ja hafvet är inte att leka med, och isen är
kanske ändå värre, men roligt är det på sjön —
bäst när fågeln kommer — jaja, strömmingstiden är
en välsignad tid, den med. Har han slutat sitt
stolleri nu?»
Jag hade slutat. Det var sent, och gubben skulle
gå hem.
Vid dörren fick han sikte på ett gammalt
radband, som mina ungar brukade leka med.
»Hvad är det där för gyckelverk?» frågade han.
Jag förklarade att katolikerna använde det för
vissa ändamål.
»Åja, dom har såna där i London, vill jag
minnas, dom bär dom om halsen, fruntimmerna.
Godnatt och ajöss!»
Den gången ljög gubben Westerberg. Hans
kunskap om jordklotet inskränkte sig till norra Östersjön
och en ytterst smal kustremsa af Sverige och Finland.
Han har ej varit sydligare än Norrtälje och inte
nordligare än Örnsköldsvik.
Men jag skulle vilja ha hans förmåga att reda
sig på sjön i alla väder, hans kunskap i fiske och
hans erfarenhet om det så kallade lifvet — ty lifvet
pulserar lika friskt i Roslagen som i någon metropol.
Han ljuger kanske litet, men skalderna ljuga ännu
mera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
