Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En episod efter Geijers »affall». Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag inser nog hvad fel jag hade,
när på en punkt, så fattigt täck
min lilla boning jag förläde,
men — den far stå på samma fläck.
Mindre lyckad är teckningen af de »bläckets
kämpar», som dikten angriper. Men så komma fyra
manliga strofer, dem skalden klokt uttog ur dikten
och nästan i samma skick insatte i det poem
»Eremitens tackoffer», hvarmed han samma år hembar
första delen af sitt stora litteraturhistoriska verk åt
eftervärlden,
De ha en fastare hållning än mängden af de
andra, och det är i dem Atterbom förkunnar sin
oaf-hängighet af tiden:
Fri skalden är och fri är mannen,
med egen röst, med egen ton.
Också slutstroferna ha sådana durtoner:
Jag önskar frid — jag skyr ej striden
men själf jag väljer plats och svärd.
kan rubbas icke från sin klippa:
Svagt nå ditupp de missljud skarpa,
ty andra stämmor höras där o. s. v.
Men, som sagdt, den genom Atterboms
öfver-drifna fruktan för missförstånd senare ditsatta
»sensmoralen», försvagar slutverkan. Och det var ett godt
grepp, att poeten i Siare och skalder ersatte »Röst ur
stugan» med »Eremitens tackoffer», en konstnärligt
fastare dikt, som äfven intagits i de samlade skrifterna.
Blef »Röst ur stugan» uppmärksammad i det
fientliga lägret, som Atterbom 1 trodde? Jag har ej
observerat det. Att han igenkändes är nog säkert;
poemets ursprung är otvetydigt. Hvad vidkommer
hans fruktan för misstydning af Geijer och dennes
familj, så är det tämligen själfklart, att den visat sig
ogrundad; Atterbom hade ju t. o. m. på förhand gifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
