Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen från Ischia. Af Astrid Ahnfelt (med 3 illustrationer)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag kom inte ihåg, att jag befann mig i Casa*
micciola, säger jag med låg röst.
— Vill ni höra min historia, signorina?
Jag blott nickar till svar. Det lämpar sig nog
icke att svara med ett ordflöde på det som komma skall.
Hon slår sig ned på en halmflätad stol bredvid,
ursäktande sig med, att hon aldrig orkar stå länge,
och börjar så:
— Det var i juli månad år 1883. Jag hade
varit gift helt kort och hade blott två små barn, en
gosse på två år och en liten flicka, som endast
räknade några månader. Det var vid niotiden på aftonen.
Min man hade för ovanlighetens skull gått ned på
det närbelägna kaféet, att dricka en kopp svart kaffe
tillsammans med några vänner. Jag var alltså ensam
hemma. Gossen sof helt godt i sin lilla säng.
Flickan höll jag som bäst på med att söfva, gående fram
och tillbaka med henne i rummet. I ett nu känner
jag hur golfvet börjar svikta under mina fötter.
Jord-bäfning! Jag störtar fram till gossens säng, för att gripa
ocksåg honom och skynda ut med de båda barnen . ..
I stället kastas han med våldsamhet ur sin säng
och ned genom golfvet, som öppnat sig, och jag faller
efter med barnet i mina armar. Den lille slog
antagligen tinningen mot kanten af en sten, ty han dog
genast. Icke ett skrik, icke ett jämmerrop.
Jag bröt i fallet båda mina ben och sargades
svårt i ansiktet (som det ännu synes spår af). Den
lilla föll ur mina armar med ansiktet mot jorden, och
jag hörde hennes svaga jämmer i öfver en timme.
Slutligen kväfdes hon i brist på luft. Min gosses
lockar kunde jag nå att smeka med den ena handen.
Jag kände, att de voro klibbiga af blod.
Huset hade störtat samman öfver oss, och mina
rop förnummos icke. Hvad var det också värdt, att
jag ropade? Mina barn voro ju döda. Ingen be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
