- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1904. Trettioförsta årgången /
202

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett Sveaborgsminne. Af —n

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

drottningens lifregemente, hvilket var det sista som
uttågade från Sveaborg. Det var det svåraste jag
sett — — måtte jag aldrig blifva vittne till något
dylikt! Det kan ingen annan föreställa sig än den,
som med egna ögon bevittnat det. Alla gräto, befäl,
manskap, hustrur. Förbannelser och skällsord öfver
amiralen och konseljen utropades under högt tjut af
alla, ja till och med af barnen!»

»Och befälet?» frågade Blom dystert.

»Alla högre officerare höllo sig undan — och
bäst torde det varit. Vi yngre gräto med manskapet.
Och för att visa huru förhastad konventionen varit,
bar icke isen oss mera, utan vi sist uttågande kommo
öfver i båtar!»

»Det måtte varit förfärligt», medgaf Blom.

»Ack, om det varit slut därmed», fortfor
Landberg med bitterhet. »Men mycket värre väntade oss
ännu. Frestelserna från fiendens sida att svära tsaren
trohet, sorgen öfver att se huru många kamrater
för sitt och sina familjers lefvebröd gåfvo vika, och
vidare oron öfver vårt kommande öde, vi som
ståndaktigt höllo på vår heder och trohetsed. Och inte är
detta nu roligt heller — —»

»Visst är det så, att man knappt har lust att
tänka på morgondagen, ehuru man får trösta sig med
att man har kvar sin heder och ära.»

»Men nog måste vi ändå litet tänka på
morgondagen också», inföll nu kamraten raskt. »När de
släpat oss djupt in i Ryssland, hvad tänker du taga
dig för, om du vill hålla lifvet uppe?»

»Å, de må väl ge oss bröd, tänker jag, då de
släpat oss dit!»

»Nej», invände pastorn betänksamt, »de kunna
släpa oss till och med till Sibirien och ändå låta oss
sedan lifnära oss själfva bäst vi kunna.»

»Hm, jag är blott van att föra svärdet och kom-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:08:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1904/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free