Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De döde. Minnesrunor af Emil Svensén (med miniatyrporträtter) - Ernst von Vegesack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men såsom de flesta svenska krigare nu för tiden,
fingo dessa ej skörda några lagrar på den krigiska
ärans fält. Vårt land har lyckligtvis haft en lång
fredsperiod, och när det svenska vikingalynnet funnit
stugan för trång, har det fått söka ett fält för sin
bragdlust i fjärran land. Så var fallet med Ernst
von Vegesack (död den 12 januari, 83 år gammal).
Han bar ett i vår krigshistoria frejdadt namn, men
först såg det ut, som om äfven hans militära idrotter
skulle begränsas till exercisheden. Där fann han dock
ej utrymme för sin verksamhetslust, utan ägnade sig
åt de privata järnvägarnas tjänst under deras första
begynnelse här i landet. Vid dessa småbanor rådde
ej sällan då och råder väl ännu ibland den
patriar-kaliska despotismen, men denna styrelseform anstod
ej rätt väl hans själfständiga lynne. En vacker dag
lade han in om afsked från sin indräktiga chefspost
vid Gäfle—Dala järnväg och begaf sig på vinst och
förlust öfver till Amerika. I den stora republiken i
fjärran västern fanns vid den tiden nog och öfvernog
med arbete för män af hans skaplynne, ty där
utkämpades just då den afgörande striden mellan
fristaterna och de upproriska slafstaterna. Unionen led
brist på dugliga officerare, ty dessa hade mest
rekryterats bland slafpatronernas förnäma söner, som
vid upprorets utbrott naturligtvis slöto sig till sina
fäder och bröder. Vegesack mottogs för den skull
med öppna armar och fick nästan genast ett högt
befäl. På sin nya post skulle han också göra heder
åt sitt namn och sitt fädernesland. På våren 1862
hade svenska hjärtan bragts att klappa fortare vid de
lysande budskapen om John Ericsson och hans
monitorer, och till dessa budskap kom på hösten samma
år ett nytt och föga mindre hedrande om Ernst von
Vegesack och hans stolta bragd i slaget vid Antietam.
De äldre af oss hafva ännu ej förgätit, huru deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
