Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Axel Karlfeldt. Af Ruben G:son Berg. Med porträtt (titelplansch)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är »farligt, armt och stort» från öfverförfining och
smått myllrande hvarjehanda i dikten »I Juda städer»
med sitt storartade förhärligande af förnyelsens kraft
i den kärfva ensamheten. Direkt praktisk predikan
blir dikten i den vederhäftiga »Om en tillbörlig vrede»,
hvars arga tilltal till dessa »släta knoddar, som le och
buga för en slant», med all önskvärd tydlighet straffar
besagda svansviftare. Obesticklighet och
sanningskärlek förtjäna att predikas ibland, och vi ha
tillräckligt af hänsynstagande middagsätare för att med
sär-skildt eftertryck kunna sjunga omkvädet till en dylik
Karlfeldtsk visa. Men denna lärodikt står tämligen
ensam, ty Karlfeldt brukar inte mynta ut
lefnadsvis-dom i väldanade små klippingar; bara någon gång
lämnar han det ljufliga och veka strängaspelet för att
späcka sina ord med broddar. Bakom och under
hans visor står likväl åskådningen som en fast
grundval. Allt det sunda och manliga, det behärskade och
fasta i Karlfeldts väsen ger hans uttryck dess prägel.
Gra-fologien har kanske något att lära oss om skrifvarens
personlighet, men säkert är, att när vi en gång lärt
oss genomtränga och förstå stilbildningens hemligheter,
skola vi kunna läsa ut en skalds karaktär i strukturen
af hans uttryckssätt, på samma vis som formlära och
ljudlära nu lära oss det yttre, mera oväsentliga af
språkets väsen, men betydelselära och stilistik det inre,
intressantare och väsentligare. Redan nu börja vi att
förstå rytmens själsliga betydelse. Läs då den typiska
»Löskerkarlarnes sång», där versen för en gångs skull
saknar den hårdt betonade takt, som Karlfeldt
vanligen använder, men har en recitativisk storhet, en
allvarlig och sträng retorisk hållning, förkunnande
den stolta lära, hvilken följes af de trogna,
den skaran,
som delar bragden och försakar palmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
