Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur Fugor med Preludier, af August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upp på min vindskammare och fann mig i samma
förtviflade läge som han en gång var i. Han ville
hjälpa mig till landet och skulle be en rik kamrat
om ett lån.
Han gick till den rike och bad om tjugofem(!)
kronor, men fick nej. Jag stannade i staden och
han försvann efter att dock ha bjudit mig på några
supéer.
Hittills är allting normalt, mänskligt och var i
min egen bohéme-genre. Men nu börjar det
abnorma.
Tre år senare umgicks jag i en god familj med
artistintressen. Jag förde ofta samtalet på den
berömde sångaren, naturligtvis utan att röja hans
uppkomsthistoria; jag kallade honom min vän och
berömde honom, kanske med en hemlig stolthet öfver
att ha gifvit honom första handtaget.
En dag har frun i huset råkat sångaren på ett
bröllop, och vid vårt nästa sammanträffande utgjuter
hon sig i loford öfver honom, men är på samma
gång mörk och förbehållsam mot mig, nästan
misstänksam.
Slutligen måste hon tala ut:
— Ni kallar denne man er vän, men han talar
illa om er.
— Ja, svarar jag, med en lätt skepsis, sådant är
lifvet.
Och därmed upphörde samtalet om sångaren.
Fem år senare nödgar jag samma fru omtala
hvad sångaren andragit mot mig.
Nu kommer det oförklarliga:
Sångaren hade räddat mig en gång ur ett
för-tvifladt läge, och jag hade besvarat hans vänliga
uppoffring med svart otacksamhet!
Jag tvangs då berätta sakens sammanhang, men
såg att jag icke blef trodd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
