Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Begränsningskänsla, resignation och lifsåskådning. Några synpunkter från vår nyaste skönlitteratur af Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kalla och nakna verkligheten, är Sparfvertstämningen
säkerligen ganska allmän. Man har tröttnat på att
sväfva ut i det blå för att sedan ideligen känna sig
stå på hufvudet, man har också tröttnat på att
förakta och förbanna, förfula och ironisera världsleken.
Vår tid behöfver handlingsmotiv. Negativismen skänker
inga; idealismen skänker för många, de bli till sist
en tröttande belastning till oändligt förfång för lifvet
och lifsglädjen. För så vidt man kan tala om
filosofiska stämningar, och det kan man, är
Sparfvertstämningen en sådan. Det är icke de stora
perspektivens stämning. Att därför på densamma i likhet
med en svensk kritiker använda termen »flatbottnad»
beror antingen på lättja i uppfattningen eller på
nedvänd partijargon. Det är af de tusen
småperspek-tiven, som den stora utvecklingslinjen danas. Vår tid
har resignerat inför mycket, som troddes förr, den är
mer än andra en begränsningens tid. Men hvad som
förloras i omfång blir ofta ett tillskott i innehåll. Så
ock med begränsningskänslan, omsatt i utvecklingstro.
Vi nordbor ha en modern filosof, som satt denna
tidstendens i system, för så vidt man hos honom kan
tala om system: namnet är allom bekant — Harald
Höffding. För mig synes det, som ginge det en dold
strömfåra mellan Höffdings etik och Gustaf Sparfverts
lifsöde. Att större former för denna lifsåskådning
kunna utfinnas än Hallströms roman, är jag den siste
att bestrida. Jag kommer att tänka på några
grandiosa blad bland Max Klingers etsningar, som säga
mig precis detsamma, fast på afstånd och i meia
sublimerad form. Det är i hans serie »Om döden»,
de tre bladen »Till skönheten», »Mor och barn»
samt »Och dock». Ynglingen, som i känslan af sin
stoftgrandslitenhet och stoftgrandslätthet naken sjunker
på knä inför oändligheten, sådan den svallar i hafvets
vatten och susar i popplarnas kronor, är icke han ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
