Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Begränsningskänsla, resignation och lifsåskådning. Några synpunkter från vår nyaste skönlitteratur af Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uttryck just för denna begränsningskänsla, som i sin
djupaste form kan bli en apoteos till skönheten? Det
ligger en mor i sin kista, hon är död och barnet
sitter på hennes bröst med halft undrande, halft giriga
blickar ut mot lifvet. Men den ljusa ro, som sofver
öfver hennes drag, säger ungefär som så: Det är slut
nu för mig. Min roll var bara en liten bråkdel i det
stora, som sker. Vill du veta, att den icke varit
för-gäfves, så se på mitt barn! Och mannen, som
vandrar i nattens ormlikt ringlande mörker med sorgerna,
fasan och döden susande i sina öron, han är ett
uttryck för samma syntes af tvifvel och tro, när han
sträcker sina armar mot morgonens flammor. Det är
denna trots-allt-moral, som hos oss funnit sitt första
konstnärliga uttryck i »Gustaf Sparfverts roman», så
liten och utan skarpa konturer den än kan förefalla
en hvar, som saknar det inre sinnet i kritik och
uppfattningsförmåga.
Då jag jämte Per Hallström nämnde Bo
Bergmans namn, skedde det för att beteckna en antipod
i förhållande till begränsningsproblemet, sådant det
ter sig i sina konsekvenser af resignation och
lifsåskåd-ning, men en antipod, som också den bevisar tidens
välde. Bo Bergman är härhemma icke den ende inom
sin stam vare sig i litteraturen eller lifvet. Men han
är den, till hvilken man helst lyssnar, emedan han
så som ingen annan förenar stämningens äkthet och
koncentration med en personlighetens förnämitet och
försynthet. Han är också den konsekventaste i sin
genre. Öfver den lilla värld, som drager fram i Bo
Bergmans dikter och noveller, ligger himlen blytung.
Det är så snäft och smått alltsamman, att man är på
väg att tala om miniatyr. Hans människor ha alla i
sin ungdom drömt, knappast om stora ting–-
en kudde att samvetslugn t sofva mot, en stjärna att
kunna se på i mörkret, en hvit och varm hand att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
