Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De siste. En Uppsalahistoria af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Pekka bara satt och stirrade i korten.
Sedan såg han upp.
— Jag har ju ingenting förtärt i dag?
stammade han.
— ?*? ?
— Och äfven om jag så hade gjort, så skulle de
väl sitta bredvid hvarandra och inte åtskils.
— ? ? ?
— Har du blifvit vilsen i plymen, eller hvad
är det med dig, sporde den ene kamraten.
— Ja, nu måtte du visst vara ute och åka igen,
tilläde den andre.
Men då lade Pekka upp korten med en stor
åtbörd.
För en gångs skull på tiotusen voro korten i den
nya leken oriktigt sorterade. Pekka satt med ivå
klöfverkungar på hand! — — — — — — — —
Minnes du, när Sjöman skulle taga licentiaten?
Som vanligt sköt han upp allting i yttersta
stunden, så att den allra sista morgonen, då
ansökningshandlingarna oundgängligen måste inlämnas, hade han
ännu inte betygen vidimerade. Rusade därför med
andan i halsen upp till William Fransson, göteborgaren,
drog upp honom ur sängen, satte en penna i hans
hand samt bad honom bestyrka likheten med
originalet. Därefter ryckte Sjöman åt sig handlingarna
och störtade till universitetet.
Men då akademisekreteraren fick papperen i sin
hand, gaf han upp ett skallande skratt.
Ty i stället för vidimering hade Fransson,
yrvaken och sömnig som han var, tecknat: »För
ofvan-stående förbindelse går undertecknad i borgen såsom
för egen skuld». —
Ack, om den kunde tala, den långa gången
däruppe på Olympen, där de små studentrummen ligga
sida vid sida i oändlig följd.
Noman 1905,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
