Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adolf Hedin. Af Emil Svensén. Med porträtt (titelplansch)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Overgreb» orsaken till det mesta af de senaste
årtiondenas unionella förargelse. Saken hade möjligen
stått till att hjälpa, om Sverige i tid upptagit Johan
Sverdrups prcgram om rätt äfven för norsk man att
blifva utrikesminister, men i stället började reaktionen
att slå på den patentpatriotiska trumman och taga
fosterlandets heliga namn till intäkt för öfverfallsplaner
mot Norge. Det var då, som Hedin utslungade sitt
ryktbara kraftord om »kriminaldårar». Huru långt
deras planer under det hetsiga året 1895 närmade sig
ett förverkligande, kan ännu ingen säga, men tack
vare det liberala partiets kloka besinning och energiska
hållning gingo dessa planer om intet.
Med dem hade reaktionen aflagt sitt sista stora
kraftprof, och konservativa män med förmåga af
besinning, såsom E. G. Boström, drogo sig efter den
betan allt längre bort från den larmande ultrahögern.
Under de sista tio åren af sitt lif fick Hedin bevittna
reaktionens ebbtid, då dess stormande flodvågor drogo
sig tillbaka, och då reformvännerna började lifvas af
hoppet om nya bättre tider. Under dessa år gick
Hedin, omärkligt för honom själf, öfver till att blifva
reformsträfvandenas vördade patriark, inför hvilken
till och med de fiender, som han så ofta och så
hänsynslöst angripit, någon gång kunde aktningsfullt sänka
sina fanor. Känslomänniska som han i grund och
botten var, blef han på det djupaste gripen af dylika
bevis på motståndares aktning, som med åren allt
oftare kommo honom till del, och hans lynne skulle
säkert i följd häraf blifvit blidare, om ej den
sjuklighet, som bar skulden för dess obehärskade bitterhet,
efter hand tilltagit och bidragit att försvåra det. Med
oböjd själskraft fortfor han dock att bära de ökade
plågorna, och från det sjukläger, där de allt oftare
höllo honom fjättrad, reste han sig, när helst en stor
fråga eller ett ömmande intresse kräfde hans närvaro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
