Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adolf Hedin. Af Emil Svensén. Med porträtt (titelplansch)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
het for de norska anspråken. Aningsfullt betecknade
han detta tal som det sista på hans lifs stora
stridsplats, och till andra kammarens talman ställde han
som ålderspresident vid riksdagens slut några
afskeds-ord, som nu efteråt förefalla ännu mera gripande än
då de framfördes. Orden antydde en fruktan, att han
skulle glömma sig kvar på det gamla stridsfältet, till
dess han öfverlefvat sig själf. Från sin sjukbädd sände
han en afsägelse af sin gamla plats på
Stockholmsbänken vid de förestående valen, men hans mera
hän-gifna än hänsynsfulla beundrare tvingade honom åter
fram som kandidat, och hans personliga vänner
befarade med en känsla af verklig ångest, att hans
profetiska ord skulle gå i fullbordan.
Men den sorgen blef honom och dem besparad.
Innan valet gått för sig, hade Adolf Hedin upphört
att lefva. Sedan hans sjukdom gått öfver till ett
hastigt aftynande, drog han på morgonen den 20
september sin sista suck. Som en stridens man hade
han lefvat, och som en stridens man fick han dö,
under det hans namn ännu i dödsminuten bars som
en fana framför den fylking, bland hvars främsta män
han så ofta kämpat och så sällan segrat. Den svenska
häfden förvarar minnet af en hjälte, som likt Hedin
rycktes bort midt i stridens tummel, men kring hvars
bår hans krigare slöto sina led och ännu en gång
visade sig förstå konsten att segra. Må detta blifva
ett varsel för den flock, i hvars spets han stod, icke
som fältherre, men som fanbärare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
